newadventures

Äntligen, och då menar jag ÄNTLIGEN dags för tur igen. Helt hoppsan hejsan hamnade jag i turgruppen denna gången och skulle tillsammans med två andra planera hela kalaset, vilket kändes lite skönt att det var en så kort tur då, och inte 5 dagar som förra turgruppen fick...
I vilket fall så kom det helt plötsligt helgen innan 2dm snö, bara sådär. Detta innebar att en bil sattes ur funktion iom att sommardäcken var på, och en annan hade gått och blivit såld. Lös det måndag morgon när alla står och stampar, lös det Sofia! Okej. Vi kör dubbla vändor och hux flux förlorar vi grymt mycket tid. Men solen sken och när vi alla hade landat vid Vålådalens Naturrum var humöret på topp och man var sådär småbarnslycklig över snön och vädret och att vi var på tur och god mat och glada vänner och livet!
Så traskandet började, och leken tomtesmyg fick alla att gå på helspänn och då och då kasta sig in bakom närmsta buske eller träd och vi gjorde bara en liten orienteringsmiss, men sedan var fikan vid Nulltjärn också fantastisk, fantastiskt god!
Efter ytterligare vandrande och pratande och lekande lärande och ytterligare en miss i orienteringen var timman sent slagen, magarna kurrade och solen gick ned skrämmande snabbt, men tillslut hittade vi fram till ett litet tjärn där vi började slå upp tält och greja. Det är då vi inser det. En grupp har tappat sina tältpinnar, och jag har av någon magisk anledning lagt ur våra. Och nu då...?!
Snören och granar räddade dagen (natten) och vi fick upp två högst provisoriska tält. Vi var ganska många som var glada att det hände nu och inte på en längre tur, och att vi var nedanför trädgränsen. På kalfjället hade det blivit knepigare.

Dag 2 skulle blivit en orienteringsövning i smågrupper, och det började i alla fall bra. Solen sken, morgonen var näst intill magisk (mamma ringde dock mitt i alltihopa, snacka om tajming:) ) och folk var taggade till hundra. Alla grupperna satte av mot Kyrkstenen som var en utav orienteringspunkterna, första gruppen fick pulsa fram i bitvis meterhöga drivor, de senare grupperna hade en fin liten stig att gå på :) Däremot saktade snön ner alla betydligt, och beslutet blev att ta leden tillbaka till återsamlingspunkten för de flesta, annars hade man inte hunnit i tid. De lyckliga få som hade tagit med sig stjärtlapp hade minst sagt roligt på vägen ner ifrån kyrkstenen...

Under dagen hade grupperna också fått en massa små uppgifter man skulle lösa, där det ingick att ta kort på en väldans massa saker, tex en spexig gruppbild, en älg eller en vacker plats, och bilderna som sedan kom in var tillräckligt för att jag skulle få ont i magen av skratt senare på kvällen :)

"Onsdagsprojektet", som är som det låter, något man gör på onsdagar, flyter ut lite på alla möjliga konstiga tider i mitt och 2 andra klasskompisars fall. Till typ fredagkvällar och söndagmornar. Men ack så roligt!
Jag kommer under hösten, vintern och våren att jobba med min lärarinnas slädhundar, och förhoppningsvis lära mig handskas med dem, och sedan slutligen kanske vara så duktig att jag får ge mig ut på egen hand med dem... Nice!

Ikväll traskade jag och min ena kompis ner till lärarinnans hus och kunde redan detta andra besök börja greja lite innan  hon kom ut, då vi började sela på och ge oss iväg. För första gången i mitt liv fick jag prova att stå på en stor sparkcykel, och med en hund i lina framför mig bli dragen framåt, fort som attan! Det gick förvånandsvärt bra, ramlade inte, körde inte vilse, hunden lydde (okejdå, det var en rutinrunda så den viste vart den skulle, men ändå) och det kändes plötsligt som att jag nog faktiskt kommer att klara av detta.
Efter allt detta spännande, och alla hundar fått komma ut och röra på sig på något sätt, är det valpdags! Detta går ut på att man binder mamman vid ett träd och sedan får de tre små bollarna springa fritt, och våran uppgift är i princip att hålla lite koll på dem och leka med dem, eller mata de andra.  :)

Erkänn att du är avundsjuk lillasyster!  ;)

 

Storulvån-Sylarna-Storulvån. På fem dagar. Fast man går ju inte spikrakt fram och tillbaka, det skulle bara ta två, eller en om man springer...

 

Pigga, glada och peppade gav vi oss av till Storulvåns Fjällstation där vi först fick veta lite om hur det är att jobba på en station och även äta lite lunch. Efter det traskade vi glatt iväg, rakt ut på fjället och i det fina vädret. Ryggsäckar justerades och varma tröjor åkte av och det blev många drickapauser längs med vägen, vilken härlig dag! Inte långt ifrån en sjö, Ullåtjärn, stannade vi för kvällen, njöt av den sista solen och maten och somnade slutligen. Under kvällen fick de få som var uppe sent se norrskenet, och de lyckliga som var uppe en sväng mitt i natten sedan fick se en sådandär enorm och mäktig stjärnhimmel som det bara kan bli då inga andra ljus stör, en sådan där man riktigt sugs in i och inte kan sluta se på, där vintergatan är hur tydlig som helst och man bara står och förundras. (Iaf tills mina fötter började frysa)

Dag två var om möjligt ännu mer fantastisk, då man kommit in i rytmen och allt bara flöt på. Buffelhjorden (vi) traskade på längs stigar och sedan också utan stigar, och renarna kollade konstigt på oss mellan tuggorna. Strax efter att vi lunchat fick vi vada över en å, vilket gick smärtfritt och utan problem i det otroligt vackra vädret. Men mot kvällen började benmusklerna gnälla lite och många var trötta. Då ser vi plötsligt hur molnen bröjar välla in mot oss borta i horisonten, och ja, det kanske blir regn så ändå, som de lovat oss. Det tog mindre än en timme ifrån det att vi haft solen värmandes tills det att de första regndropparna föll och vinden blåste upp, men vi låg trygga i våra tält, trötta efter dagens lunkande. Underligast var nog ändå Sylmassivet. Vi hade det i bakgrunden till tältplatsen när vi kom dit, men undan efter undan suddades det ut som om någon tyckt att det var fult, och dolde det i en grå kleggig massa.

Tredje dagen var en pina. Ösregn. Småspik och hård vind. Trötta fötter och ben, och regnkläder som läckte igenom efter en halvtimma. Så länge vi var igång och gick höll man värmen, men man lärde sig snabbt att hata pauserna, där man frös ihop till en isklump på 3 minuter. Vinden höll igång sig stadigt, och efter en stund börjar det även att snöa lite. Hmm.
När vi sedan äntligen var framme vid Sylarnas Fjällstation togs ett skönt beslut för den trötte; vi sover på stationen inatt. Det kan bli upp till 25m/s i byarna under natten och det klarar inte tältkåtan som ett gäng sover i, och knappt heller ens de andra tälten. Så istället slängde vi av oss ryggsäckarna (befrielse!) och promenerade/klättrade upp på Herrklumpen som eftermiddagsprojekt, och sedan slutligen och äntligen in i bastun! den natten sov nog de flesta fantastiskt gott medans snöstormen härjade utanför.

Tanken var att vi på torsdagen skulle försökt oss på en topptur, men vädret satte stopp för de planerna och vi traskade istället upp till Glaciärsjön och åt lunch, ytterligare en sådan där svinkall historia. Vi kämpade i motvind och snön yrde omkring oss och på vissa ställen var drivorna 2dm höga! Dock omvandlades snön till regn igen så fort vi begav oss nedåt tillbaka till stationen igen, där vi åt middag och sedan gav oss ut för att sova en sista natt ute...

Känslan av att nu är det nääästan slut, jag får snaaaart duscha och sova i min egna säng igen är otroligt frustrerande när man har 13km kvar att gå sista dagen och tung packning. Trött. Otroligt trött. Men jag/vi kämpade på i regnet och när vi slutligen såg Storulvåns Fjällstation igen ökades takten på lite lite grann ytterligare. Det finns en enormt kort liten uppförsbacke precis längs med sidan på stationen, ifrån leden och upp till entren på stationen. Aldrig förr har en så lite backe varit så jobbig. Mina sista krafter gick åt till att gå upp för den där hemska lilla backen, in i affären och sedan köpa en cocosboll. Sedan typ dog jag i bilen och sedan även på tåget hem till Göteborg, där jag skulle spendera helgen.

Det blir mörkt allt snabbare och snabbare här nu. Då passar det väl utmärkt med en musikkväll och lite café?

Jag antar att idén med att ha en arbetsdag där alla får hjälpas åt att fixa skolan är en utmärkt idé ur en massa synvinklar. Man ser till att folk ifrån olika linjer får lära känna varandra, man skapar någon form av tillhörighet och respekt mot saker när man själv hjälpt till att fixa dem, man får saker gjorda betydligt snabbare när man är 120 pers..... osv osv osv. Jag valde att plocka och koka rönnbärsgelé. Uj vilket misstag.

Rönnbär ska frysas i minst 12 timmar efter plockningen innan man kan koka gelé på dem. Någon som de två äldre damerna i gruppen upplyste våran gruppledare om, och som mamma senare tyckte var den mest självklara saken i världen. Våran gruppledare hade aldrig kokat rönnbärsgelé innan. Inte jag heller och såg det som ett tillfälle att göra mamma lite stolt och kanske lära mig något på kuppen. Men icke.

Det hela resulterade i tre timmars enbart plockande och rensande, och sedan frös vi in dem. Slut på historien. Någon annan får roa sig med att göra gelén en annan gång. Besvikelse. Jag säger bara det mamma, rönnbär för bara med sig en massa lidande :P

På kvällen belönades vi iaf med en festmiddag, beståendes av havets läckerheter. Räkor, två olika sorters kräftor, musslor, sushirullar och fisksoppa. Tyvärr var jag i det sista gänget som fick ta mat, så det fanns varken sushi eller insjökräftor kvar. Och knappt någon sallad heller. Osmidigt. Men god soppa!

Nu regnar det och är kolmörkt ute. Vädret slår verkligen om fort här! Man upplever alla väder under en dag, varje dag. Imorgon blir det någon form av "kultur- och upptäcktsfärd" som Olle, våran lärare, egenhändigt knopat ihop. Det blir nog lagom flummigt som vanligt med honom. Men oftast också spännande, så det blir nog bra!

Matgrupper bestämda. Tältlag gjorda. Kanotkompis utsedd. Dags att ge sig iväg!

Ånnsjön är en otroligt grund sjö vid foten av Storsnasen, grund och stor. När vi gav oss iväg var det dessutom väldigt blåsigt, och grunt+ blåsigt = vågor. Jobbiga sådana, och vi hade sid/motvind nästan hela tiden. Men vi var pigga och glada och kämpade på och kom tillslut äntligen i lä vid en ö som heter Årsön, där paddlingen blev betydligt lugnare och finare. Beslutet om vart nattlägret skulle sättas upp blev på andra sidan Årsön, så dit började vi försöka ta oss. Vid en passage mellan Årsön och några andra, mycket mindre öar, växte det en mindre djungel av vattenväxter.

Eftersom det var både långt och tråkigt att ta sig runt alltihopa tänkte vi oss ett litet äventyr inne i djungeln och paddlade glatt på. Först gick det jättebra. Efter någon minut fick vi dock staka oss fram eftersom det blev grundare och botten tog emot moss-skiktet som var under djungelväxterna, och slutligen tog det tvärstopp. Min paddelkompis Loi hoppade då glatt i och började dra kanoten, vilket gick bra i ca 10 sek, sedan tog det tvärstopp igen och jag fick också hoppa i den underbara mossgeggan. Resterande 100m ömsom drog ömsom släpade vi kanoten igenom djungeln med gegga upp på vaderna och för varje steg sjönk man ner och det sög mysigt om fötterna i mossan. Kanoterna framför oss lämnade fina rännor som vi andra sedan följade för att försöka underlätta lite, och slutligen efter mycket gegga, svett och skratt var vi över på andra sidan! Vi var faktiskt framme före de som paddlade runt alltihopa kan tilläggas. :) 

När alla sedan tagit sig fram på ena eller andra viset hade vi bara egentligen en udde att runda och kanske ytterligare 200m innan vi var framme där vi tänkt sova. det fanns bara ett litet krux. Det blåste motvind och vågorna var höga. Efter mycket diskuterande ansåg gruppen att vi ändå skulle försöka, alltså samlade vi kraft och körde på. Och kom ingenstans.

En kanot krockade med en annan och det hela slutade i att den ena välte, den som blev påkörd. Många lyckades inte komma runt udden utan bara hjälplöst stod stilla trots att de paddlade av alla krafter eller så tryckte vinden bara tillbaka dem. Loi och jag precis på håret runt och drog upp oss på land i säkerhet så fort det gick, men många fick sina kanoter ledda igenom vattnet av de som ramlat i. Det var minsann lite för spännande där ett tag!

Dagen därpå vaknade vi till solsken och vindstilla. Vattnet låg spegelblankt och våran andra lärare Ulrika kom gildandes i sin kajak, hon skulle kommit senare på kvällen till oss men inte klarat vågorna och mörkret. Ny färdplan diskuterades och vi gav oss senare iväg till Granön. På en strand blev det lunch och paddelteknik, och oj vad mycket jag lärde mig, den var riktigt bra! Olle hade familjen Svensson på kanotsemester som sitt superexempel och om vi någonsin skulle göra som dem igen får vi väl antagligen springa upp för Åreskutan tre gånger som straff. Det blev även kamraträddnignar i det iskalla vattnet och sedan letade vi upp en liten äng där det blev nattläger.

Dagen därpå var lika vacker och vi paddlade på i lugnt tempo, åt lunch och paddlade slutligen tillbaka till gården där vi hyrt kanoterna igen. Det var bara första dagen det var lite äventyrligt där ett tag, resten flöt på lugnt och fint och utan andra skador än x antal kilon mindre i vikt som alla myggor och knott åt upp... 

...är bloggen fixad med och klar! Här kommer det komma upp berättelser ifrån mitt år här i Åre, men också en hel del bilder. Kommentera gärna!