newadventures

Ett enormt oflyt i backen har infunnit sig och jag verkar ha glömt allt jag någonsin lärt mig. Isiga backar får mig att darra lite lätt och likna en tysk i åkstilen, och isiga backar finns det för närvarande gott om i Åredalen. Vi var i Duved igår och isen låg på väl valda ställen i backen och jag blev mer och mer frustrerad allt efrtersom timmarna gick. Vid lunch var jag nära att bryta ihop och sjönk tacksamt ihop i en liten hög i värmestugan, och när Frida erbjöd längdåkning tidigare än planerat var jag tacksam. Så vi drog helt enkelt till längdspåret istället.
Jag har inte åkt tillräckligt med längd än för att ha fått till någon sorts teknik där heller, men att få pumpa på inne i den tysta skogen för mig själv kändes klart mycket bättre, och av is fanns inte ett spår. Jag körde två varv på 5-km-rundan, och i slutet av den finns en rejäl nedförsbacke som också är en enda stor kurva. Inte bra, tänkte jag första varvet och tog det väldigt lugnt ner, men då detta gick fantastiskt bra drog jag på lite andra varvet.

Resutatet blev att jag inte riktigt kunde motstå centrepetalkraften och slungades ut ur kurvan ungefär halvvägs, spikrakt ut i skogen. Där fanns det dock gott om härlig lössnö som gjorde historien om min höga fart kort, skidorna tvärstannade, Sofia löstes ur skidorna och fortsatte framåt någon meter till. Något yr ställde jag mig upp igen, började leta skidor under all lössnö och lyckades sedan fortsätta min färd, och det hela passerade resten av världen helt obemärkt förbi. När Frida sedan 10 min senare återkom ifrån 15-km spåret firade vi det hela med lite apelsin och en chokladruta.

Vissa vurpor jag gjort under det här året tror jag att jag kommer att minnas ett bra tag. En annan favorit:

Vi var på tur till pyramiderna (förra inlägget) och dag 2 åkte vi oledat och klättrade runt på kalfjället. Där går det upp och ner och ner och upp, och när vi knatat på uppåt i någon timme var det alltså dags att börja ta sig nedåt. På kalfjället gömmer det sig mer än en lömsk sten som inget hellre vill än göra en repa i dina skidor, så Tanya och jag gjorde vad varje smart människa gör; vi lät killarna åka före.
Problemet med detta är dock att då har de sedan gjort ett spår, och farten ökar genast markant för den som kommer efter. Christoffer och Gabriel stod längre ner och ropade åt oss att åka, men att akta oss för den sista knixen där båda varit farligt nära att ramla. Så långt kom aldrig jag och Tanya.

Jag åker först, böjer lätt på knäna och justerar ryggsäcken en sista gång. Börjar glida nedåt och känner hur det bara går fortare och fortare.... Så jag går ut lite grann till höger i lössnön för att bromsa mig lite, och ser en stor sten närma sig. Jag försöker svänga in på spåret igen för att undvika stenen, men lyckas inte riktigt, hamnar ännu längre ut i lössnön hittar ett litet gupp som låg och lurade, jag hoppar till och jag faller som en fura. Rakt ned på ansiktet med spikrak kropp i något som kallas för en "faceplant". Turskidor löser inte ut sig vill jag tilllägga, utan man ligger liksom över sina egna skidor när man faceplantar. Ganska komisk ställning.
Bakom  mig hör jag Tanya ropa högt för sig själv som ett mantra "mjuka knän, mjuka knän, mjuka...." längre än så kommer hon aldrig, för precis bredvid mig, med bara ca 1,5 m mellan oss, lägger hon sig i en precis likadan faceplant. Och där ligger vi och jämrar oss. 20m nedanför står Christoffer och vet inte om han ska försöka rädda oss eller asgarva. Han väljer det senare.

Förra veckan var det dags för tur igen, den här gången till Vålådalen. Planen var så att vi var uppdelade i mindre grupper för att det skulle bli smidigare att ta sig framåt, 25 pers på turskidor i samma grupp är hopplöst långsamt, 5-6 är betydligt enklare.
Första dagen sken solen ifrån en klarblå himmel och vi klädde snabbt av oss skaljackor och mössor och satte på solglasögonen. Lunchen spenderades i en snöhög, solandes. Fantastiskt fint före gjorde att vi bara gled framåt, det var helt enkelt en sådan där dag som gärna kunde fått vara längre. Tyvärr kommer kvällen allt för tidigt på vintern, och den är allt för kall. Krångla med att få upp tälten, vara tvungen att ständigt ha på sig skidorna, (annars sjönk man ner 1m i snön för varje steg) och smälta vatten i flera timmar för att kunna laga mat, nej det är inte direkt enkelt att vara ute på vintern. Folk gjorde sig dock så hemastadda de kunde och lyssnade sedan på OS ifrån en liten radio, där under stjärnorna vid Jämtlands fantastiska pyramider. 

Dag 2 lös solen istället med sin frånvaro, men det var fullständigt vindstilla och det tackar vi för, för då kunde vi gå upp på kalfjället och skida omkring utanför lederna. Äventyrslusten fick vara guiden i våran grupp och vi klättrade upp och åkte ner, klättrade upp och åkte ner.... Ett gäng härliga vurpor och repor i skidorna blev det, men ack så roligt det var! Man är inte jättestabil med 20kg packning på ryggen när man ska ner för en brant på turskidor...
Kvällen spenderades vid en gammal träkåta som fick tjäna som vindskydd och lite samlingsplats för de flesta, vilket gav en illusion om lite mer skydd och komfort, även om man bara satt där inne och lyssnade på historier i korta stötar. Det mesta gick enklare andra kvällen, tälten kom upp fortare, maten blev klar tidigare och på det stora hela var det en enklare kväll tack och lov. Frukosten åt vi i sovsäckarna, en klart bättre grej än att alla skulle krångla sig upp först, hinna börja frysa och vara ivägen för varandra.

Hemfärden sedan gick nedåt... Mycket nedåt. I skog. Vilket i princip innebär små hopp, tvära svängar och mindre stup. Återigen vill jag säga att man inte är superstabil med packning på ryggen, men det var bara att böja på knäna och slänga sig ut för backarna och hoppas på det bästa. Jag måste säga att jag var ovanligt grym på det och gjorde bara två vurpor på hela dagen! Jag förbättrar mig med stormsteg. :)