newadventures

Veckan som förflutit bjöd på det kanske sämsta vädret i Åre hittills, med regn och smältande snö under flera dagar. Åre blödde, man fick pumpa undan vatten med pumpar, och när kylan sedan återvände var det skridskobanor på gator och torg. Men jag kommer inte att minnas något utav det. Jag kommer bara att minnas att jag äntligen fick träffa min familj, min släkt och Fredrik igen.

Fredrik kom redan på lördagen och det var fantastisk att få se honom igen. Dagen flöt på i sakta mak, vädret var strålande och till kvällen åt vi färska räkor som han hade haft med sig. Mums (:
Söndagen tog vi oss in till Åre och påbörjade skidlektionerna, och vid tre åkte vi till stugan vi skulle bo i under veckan och träffade moster, hennes familj och morfar. Vid åtta dök sedan mamma, pappa, syster och mormor upp och stugan var plötsligt full. Sedan började en veckas skidåkning i alla typer av konstiga väder, längdåkning, matlagning, bus och bowling. Jag tog inte en enda bild under hela veckan upptäckte jag sedan, men men. Jag saknar redan alla. Mycket.

Ett enormt oflyt i backen har infunnit sig och jag verkar ha glömt allt jag någonsin lärt mig. Isiga backar får mig att darra lite lätt och likna en tysk i åkstilen, och isiga backar finns det för närvarande gott om i Åredalen. Vi var i Duved igår och isen låg på väl valda ställen i backen och jag blev mer och mer frustrerad allt efrtersom timmarna gick. Vid lunch var jag nära att bryta ihop och sjönk tacksamt ihop i en liten hög i värmestugan, och när Frida erbjöd längdåkning tidigare än planerat var jag tacksam. Så vi drog helt enkelt till längdspåret istället.
Jag har inte åkt tillräckligt med längd än för att ha fått till någon sorts teknik där heller, men att få pumpa på inne i den tysta skogen för mig själv kändes klart mycket bättre, och av is fanns inte ett spår. Jag körde två varv på 5-km-rundan, och i slutet av den finns en rejäl nedförsbacke som också är en enda stor kurva. Inte bra, tänkte jag första varvet och tog det väldigt lugnt ner, men då detta gick fantastiskt bra drog jag på lite andra varvet.

Resutatet blev att jag inte riktigt kunde motstå centrepetalkraften och slungades ut ur kurvan ungefär halvvägs, spikrakt ut i skogen. Där fanns det dock gott om härlig lössnö som gjorde historien om min höga fart kort, skidorna tvärstannade, Sofia löstes ur skidorna och fortsatte framåt någon meter till. Något yr ställde jag mig upp igen, började leta skidor under all lössnö och lyckades sedan fortsätta min färd, och det hela passerade resten av världen helt obemärkt förbi. När Frida sedan 10 min senare återkom ifrån 15-km spåret firade vi det hela med lite apelsin och en chokladruta.

Vissa vurpor jag gjort under det här året tror jag att jag kommer att minnas ett bra tag. En annan favorit:

Vi var på tur till pyramiderna (förra inlägget) och dag 2 åkte vi oledat och klättrade runt på kalfjället. Där går det upp och ner och ner och upp, och när vi knatat på uppåt i någon timme var det alltså dags att börja ta sig nedåt. På kalfjället gömmer det sig mer än en lömsk sten som inget hellre vill än göra en repa i dina skidor, så Tanya och jag gjorde vad varje smart människa gör; vi lät killarna åka före.
Problemet med detta är dock att då har de sedan gjort ett spår, och farten ökar genast markant för den som kommer efter. Christoffer och Gabriel stod längre ner och ropade åt oss att åka, men att akta oss för den sista knixen där båda varit farligt nära att ramla. Så långt kom aldrig jag och Tanya.

Jag åker först, böjer lätt på knäna och justerar ryggsäcken en sista gång. Börjar glida nedåt och känner hur det bara går fortare och fortare.... Så jag går ut lite grann till höger i lössnön för att bromsa mig lite, och ser en stor sten närma sig. Jag försöker svänga in på spåret igen för att undvika stenen, men lyckas inte riktigt, hamnar ännu längre ut i lössnön hittar ett litet gupp som låg och lurade, jag hoppar till och jag faller som en fura. Rakt ned på ansiktet med spikrak kropp i något som kallas för en "faceplant". Turskidor löser inte ut sig vill jag tilllägga, utan man ligger liksom över sina egna skidor när man faceplantar. Ganska komisk ställning.
Bakom  mig hör jag Tanya ropa högt för sig själv som ett mantra "mjuka knän, mjuka knän, mjuka...." längre än så kommer hon aldrig, för precis bredvid mig, med bara ca 1,5 m mellan oss, lägger hon sig i en precis likadan faceplant. Och där ligger vi och jämrar oss. 20m nedanför står Christoffer och vet inte om han ska försöka rädda oss eller asgarva. Han väljer det senare.

Förra veckan var det dags för tur igen, den här gången till Vålådalen. Planen var så att vi var uppdelade i mindre grupper för att det skulle bli smidigare att ta sig framåt, 25 pers på turskidor i samma grupp är hopplöst långsamt, 5-6 är betydligt enklare.
Första dagen sken solen ifrån en klarblå himmel och vi klädde snabbt av oss skaljackor och mössor och satte på solglasögonen. Lunchen spenderades i en snöhög, solandes. Fantastiskt fint före gjorde att vi bara gled framåt, det var helt enkelt en sådan där dag som gärna kunde fått vara längre. Tyvärr kommer kvällen allt för tidigt på vintern, och den är allt för kall. Krångla med att få upp tälten, vara tvungen att ständigt ha på sig skidorna, (annars sjönk man ner 1m i snön för varje steg) och smälta vatten i flera timmar för att kunna laga mat, nej det är inte direkt enkelt att vara ute på vintern. Folk gjorde sig dock så hemastadda de kunde och lyssnade sedan på OS ifrån en liten radio, där under stjärnorna vid Jämtlands fantastiska pyramider. 

Dag 2 lös solen istället med sin frånvaro, men det var fullständigt vindstilla och det tackar vi för, för då kunde vi gå upp på kalfjället och skida omkring utanför lederna. Äventyrslusten fick vara guiden i våran grupp och vi klättrade upp och åkte ner, klättrade upp och åkte ner.... Ett gäng härliga vurpor och repor i skidorna blev det, men ack så roligt det var! Man är inte jättestabil med 20kg packning på ryggen när man ska ner för en brant på turskidor...
Kvällen spenderades vid en gammal träkåta som fick tjäna som vindskydd och lite samlingsplats för de flesta, vilket gav en illusion om lite mer skydd och komfort, även om man bara satt där inne och lyssnade på historier i korta stötar. Det mesta gick enklare andra kvällen, tälten kom upp fortare, maten blev klar tidigare och på det stora hela var det en enklare kväll tack och lov. Frukosten åt vi i sovsäckarna, en klart bättre grej än att alla skulle krångla sig upp först, hinna börja frysa och vara ivägen för varandra.

Hemfärden sedan gick nedåt... Mycket nedåt. I skog. Vilket i princip innebär små hopp, tvära svängar och mindre stup. Återigen vill jag säga att man inte är superstabil med packning på ryggen, men det var bara att böja på knäna och slänga sig ut för backarna och hoppas på det bästa. Jag måste säga att jag var ovanligt grym på det och gjorde bara två vurpor på hela dagen! Jag förbättrar mig med stormsteg. :)

Vissa dagar är faktiskt sådär kassa så att man bara vill dra täcket över huvudet och försvinna ner i mörkret igen. Sovit dåligt två nätter i rad och inte på det bästa humöret. -18 grader ute och halv snöstorm förstörde min morgonpromenad. Inte okej. Snökursen kortades ner idag pga det kalla och dåliga vädret, och efter teorin  gick jag och drog täcket över huvudet igen. Kom på att receptionen hade skrivit på stora tavlan att de ville mig något, så jag gick upp och rusade dig igen. Present ifrån Janne! Janne höll i draghundstävlingarna som var för två veckor sedan och hade varit förbi och lämnat av dem som tack för hjälpen. En jättefin thermos + 2 thermosmuggar. Här ska det fikas varm choklad! :)
När jag sedan återigen dragit täcket över huvudet ringde telefonen. Min praktikhandledare på ÅreIdag ringde och öste beröm över mig över de två senaste texterna jag skickat in, en intervju och en recension. Jag fick behålla boken jag recenserade och han var supernöjd med mig. Åh dag var så länge sedan man fick lite beröm för något så jag sög åt mig alltihopa direkt! Här finns minsann inga mvg:n på prov att känna sig nöjd över, så det här kändes väldigt bra.
Så okej, jag får väl ge upp det där med täcket nu då. Hitta på något vettigt. :P

Mjölkdimma idag så åkningen i backarna var väl inte världens bästa. Var dessutom grymt disträ och var någon helt annan stans i tankarna, vilket resulterade i ganska ogivande åkning. Fortsatte istället jakten efter den lilla gummiklossen som ska hålla skorna på mina längdskidor på plats, men icke, det är en på tok för konstig modell. Inte ens InterSport som sålt skidorna till mig kunde åstadkomma något vettigt. Inte okej.

Efter lunchen blev det dock andra bullar! Jag, Frida, Sofia och AT begav oss till Björnen, de för att öva inför Vasalopp och annat sådant, jag för att leta kloss och kanske lära mig skejta!
Vrekstadsmannen kliade sig i huvudet när han såg min kloss och styrde kursen mot sina "diverse"-lådor. Bara det ökar ju ens hopp. Inte. Men han hittade tillslut något som kan fungera som en tillfällig lösning (dvs den trillar av när som helst) och lovade att beställa in min mystiska gummikloss. Så nu är det bara att vänta...

Dock lånade AT ut sina skejt-skidor och pjäxor till mig som tack och lov passade, och sedan var lektionen i full gång. Jisses vad svårt det är med tekniken... Men efter väldigt många vändor på samma lilla raksträcka så fick jag helt plötsligt upp ett flyt och det bara swishade fram. Man använder en för mig helt ny muskelgrupp känns det som, och att hålla koll på tekniken i både ben och armar samtidigt är än så länge en gåta, men jag jobbar på det, sakta men säkert. Om jag nu någonsin skulle lyckas lära mig detta så kommer jag att kunna köra med hund framför, och kanske t.o.m en malamut om jag spelar mina kort rätt. Killen som har malamuterna behövde hjälp, men då vill det till att man kan skejta...




To be continued. :P

Okej jag erkänner. Jag har inte haft världens bästa inspiration att skriva. Men nu kommer här två inlägg på en gång, woho!

I helgen var jag och Martijn (ja, han stavar så) på draghundstävlingar i Åsarna, som funktionärer! Åkte dit på fredag morgon, sattes genast i arbete med att sätta upp nät och staket och andra vertikala saker tills kvällen var mörk och sen. Men vi bjöds på god mat och tervligt sällskap så det var det ingen utom mina tår som dog av. Kallt som attan var det där, och mina tår är erkänt kinkiga.

När tävlingarna sedan på lördag morgon drog igång var vi starters och skickade iväg hundar och folk på löpande band. Aj vad mitt huvud var trött på hundskall innan dagen var över, men åh så många fina hundar! Allra härligast var kanske de två samojederna, eller malamutvalpen som kastade sig över mig och ville bli klappad. :)

Bilderna på skidåkaren och den blåa jackan är Ulrika min lärare och hon åker med Kimock och gosar med "min" hund Arktos. :)

Nu vill jag bara hem.

 

Men jag tröstar mig med att jag snart är där, och att här händer mycket roligt ändå. Vi bakade mumindalen häromdagen, det var skoj :)

I tisdags vallades vi runt i skogen av Markus Torgeby, en mindre kändis härmokring, en löpare i elitklass och med  lite annorlunda livsval. Han tog oss över stock och sten och visade oss vart kåtan han bott i stod, eller iaf resterna av den. Detta var också en lite hastigt påkommen idé och vi hade inte riktigt chans att fixa lunch till oss, så efter marchen blev det en macka och lite the, en ganska knaper lunch när vi trots allt varit ute i nästan fyra timmar när vi kom hem. Väl hemma var det bara att byta underställ, slita åt sig turskidorna, hetsäta en tallrik fil och sedan slänga sig ut i bilarna och köra till Ullådalen, på med skidorna och ut, ut, ut! Solen höll på att gå ner och snön lyste vit. Men det här med turskidor var inte helt lätt måste jag säga. Skitsvårt, till och med. Övaövaöva är det som gäller. Men kvällen var magisk när solen gick ner och livet sådär underbart och snöigt som det kan bli här uppe.

 

Det här med planering har väl aldrig varit våran lärare Olles starka sida, och när det faktiskt fanns en planering, och den sprack, gissar jag att han stod och kliade sig i huvudet en stund, såg ut på indalsälven och fick en lysande idé. JA, VATTEN! :D

 

Så gick det kanske inte till, men på morgonen när vi vaknade trodde vi att vi skulle ta svinsprutan och sedan spendera dagen med första hjälpen. När bomben släpptes på morgonen visste vi inte riktigt hur vi skulle reagera, men vi klädde snällt på oss och gav oss iväg. Solen sken och Helgesjön var fantastiskt vacker. Isdobbar på och säkerhetslina, sedan var det bara att hoppa i och känna kylan invadera kroppen....

 

Jag hamnade i en mindre chock, trots att jag var helt förberedd mentalt. Förvirrad och vilsen kom jag upp efter en stund under vattnet som kändes som evigheter, förvirrad försökte jag få kontroll över min kropp, tog mig upp ur vattnet och stod sedan och där och kände hur vattnet forsade ur kläderna på mig. Hade inte Tanya tagit hand om mig som ett vilset barn ("ta fram de torra kläderna Sofia, ta av de blöta, såja") hade jag nog stått där än och huttrat.  :)

... ringde syster yster och grattade mig! Ibland får hon minsann till det :) Eller iaf nästan, hon hade lektion klockan elva så det blev typ fem i elva, men det var roligt ändå.

Väcktes imorse av en vacker kör som sjöng så fint för mig och hade bakat kaka till mig och med ett fint litet ljus på och allt, fantastiska morgon! Födelsedagar är bra grejer. Öppnade paketet ifrån mormor och morfar som kommit med posten igår, kändes nästan som att fylla år hemma. Vid elvatiden fick jag även tillåtelse att öppna paketet ifrån Fredrik som också kommit, och vad var det i det, om inte en fantastiskt vacker klänning! Lycka!


Vädret har varit underbart hela dagen, joggade en långrunda och bara njöt av allt. Trevliga födelsedagshälsningar och brev bara trillar in, jättekul!

... en mörk mörk natt på Hållands Folkhögskola....

 

 

 

 

Underbart roligt att få fotografera porträtt, och så himla bra det blev!

För de som undrande kliar sig i hundet och funderar på vad vi egetnligen gjorde så var det maskerad, spökvandring och annat bus under kvällen för hela skolan. :)